I ett av mina senaste inlägg. som handlade om att motgångar ger oss stryka. Så avslutade jag med att lova att skriva ett inlägg om att ta över andras ansvar/jobb.
Speciellt om man har en Empatisk personlighet. Så är det lätt att läsa av känslor hos andra som får en att vilja ta hand om. Så till den grad att det oftast handlar om att ta över. Att man känner ett ansvar att ta över. Tycker synd om med andra ord.
Ibland är det relevant att ta över, jag säger inte att det är fel rakt av. Utan att man måste "välja sina moments av ömkande"
Och inte se andra vuxna som små barn som behöver räddas. Se att de har ett eget ansvar, för det de gör och säger.
Såvida man inte misstänker att den andre är Särbegåvad eller som det kallades förr "förståndshandikappad" . Men även där finns det ju grader av begåvning så att säga. Där det är rent kränkande, mot fullt fungerande människor att behandla dem som särbegåvade, utan förmåga att reda sig själva. Att klampa in och ta över, utan att ens ha blivit tillfrågad, eller ombedd.
Många människor utövar en känslomässigt utpressning på människor i sin omgivning som har en empatisk personlighet. (s.k energitjuvar)
De kan få folk att göra precis vad som helst genom att helt enkelt "skicka vidare en känsla av uppgivenhet"
Snabbt står det en människa som notoriskt tycker synd om folk, där och tar över och rättar till.
Jag skrev i mitt förra inlägg om att inte ta allt personligt. Det gäller även här.
Någon behöver/vill ha hjälp, men det betyder inte att man skall gå in med hela huvudet så att säga.
Man behöver ta ett steg tillbaka och se Vad är det som händer här egentligen?
Visst skall man vara snäll, men inte så att man blir helt överkörd själv.
Ett exempel här :
En kollega klagar på en annan kollega, och känner att den inte gör det den skall, eller gör på fel sätt.
Kollegan som talar med en, utstrålar "hjälpsökande". Och vips så är det lätt att ta över och försöka rätta till. Kanske själv konfrontera kollega 2.
Och ganska snabbt så har man 2 missnöjda kollegor. (oftast)
Man måste inse att det realistiskt sett, faktiskt inte är Mitt/ditt jobb eller ansvar att gå in och ta över konflikten. Att läxa upp folk för någon annan!
Eller angagera mig personligen i det. Oavsett vad jag tycker om dem båda, eller vem av dem jag ömmar för så att säga.
Exempel två:
Det skall bakas till någon träff i en förening eller till något möte. Den som tar upp det utstrålar igen ett hjälpsökande. Snabbt står man där och bakar som en vaaaansinnig, trots att man varken hade tid eller ork för det. Inte heller behövde den som tog upp det ställa en direkt fråga, utan man kände sig Tvingad att erbjuda sig.
Nej det var ingen som tvingade dig! du föll för den känslomässiga press som vederbörande outtalat förmedlade... punkt slut!
För att du tillät dig att manipuleras, av känslan av uppgivenhet som vederbörande skickade vidare. Eller så ville Du bara känna dig duktig!
Men känner du dig så duktig när du står där sedan, upp till halsen i en skit som inte var din från början?
Många människor lever på att förmedla outtalade känslor, och sitter sedan i lugn och ro, förvissade, omedvetet eller medvetet, om att Någon annan tog "smällen".
Bakade eller blev ovän med den där kollegan som man själv retat sig på. Man kan kalla dem kostnadseffektiva, det kostade ju dem inget att få jobbet gjort så att säga.
Två saker är relevanta i dessa lägen
Att inte ta det som sägs personligt dvs som en outtalad fråga om att ta över. Speciellt riktad till dig. Det krävs lite mer, ex att det ställs en fråga direkt till just Dig!
Och i exemplet med kollegan så är det ju relevant att fråga kollega 1, "Varför gör du det inte själv", om den direkt frågar om du kan göra eller säga, eller gå till chefen och klaga.
Att inte ta på sig mer än man orkar eller vill. Att se vem som äger det egentliga problemet, utan att hänga på med hela huvudet.
Själv gjorde jag det förr. Och det blev jätte tungt och jobbigt, när man skulle strida för någon som "glatt" satte sig ner och väntade på resultatet. Eller att någon annan gör deras jobb oavlönat.
En bra sak är att fråga sig Varför, och vad vill du egentligen med att berätta det här? Kanske påpeka att detta är ditt problem inte mitt, Jag upplever det inte så.
Ge några handfasta råd till kollega 1. Och ställa motfrågor:
Har du talat med kollega 2 hur du upplever detta? Och en fråga som jag ofta ställer .... har du mer betalt för att hålla koll på vad andra gör eller inte gör? Om inte så är det ju faktiskt inte Ditt jobb att lägga dig i jämt och ständigt.
Ok vederbörande kanske blir sur...men då har du iaf bara En sur kollega att tas med 😉
Man bör ju också komma ihåg att det kollega 1 uttrycker är Dennes Upplevelse av situationen, inte kanske helt med sanningen överensstämmande. Två saker kan ju vara sanning på sammagång...glöm inte det.
Exempel no2, går ju att lösa på flera sätt. Föreslå en turordning för detta ständigt åtekommande bakande. Därmed lägger man ansvaret jämt fördelat över dem som är engagerade i detta.
Eller så kan man helt enkelt Köpa kaffebröd, om ingen har tid att baka. Även om hembakt är gott, så är det ju inte därför man skall ha mötet/träffen.... för att jämföra eller bedöma. olika bagerskors mödosamma knådande av vetemjöl och fett, med en stor dos socker tillsatt.😏
Så är det med mycket i livet. att allt går att lösa på olika sätt. Och det är inte skrivet i sten att just Jag behöver anmäla mig frivilligt att lösa Allt.
Eller ta på mig, saker som någon annan egentligen har ansvar att göra/lösa.
Det första man måste intala sig själv är att vuxna människor, Kan lösa sina problem själv! De behöver sällan något språkrör. Någon som tar över helt enkelt.
Visst man kan hjälpa någon äver vägen för att vara snäll eller artig, eller en medmänniska. Men det löser inget att man sätter vederbörande på en bänk och själv går dit de skulle.
Problemet kvarstår så att säga... personen har fortfarande inte kommit över vägen! Och är inte påväg dit den skulle.
Dessutom är personen oftast inte glada i slutänden, för att Du gick deras ärende. Som sagt man kan få 2 kollegor i nacken i slutänden.
För man sagt fel saker... Så menade jag inte! Eller varit allt för brysk, sagt på fel sätt osv osv
Detta är en fälla man ofta faller i om man bara tänker med den s,k magkänslan/ eller tycker synd om folk. Och det är ju det, de där känslorna de skickar vidare går ut på, att någon skall tycka synd om dem och lösa detta.
Så mitt råd är tänk efter innan ordentligt. Vad detta är egentligen. Även om den du talar med dryper av "hjälpsökande".
Kanske är det bara så att personen inte Själv vill ta ansvar för det den säger.
Och glöm inte alla gånger när du själv stått där och jobbat så svetten lackar, för att någon inte ville ta Sitt ansvar.
För i slutänden så kan du stå där som den hel Stolliga. Och få ett torrt "Men ingen Bad dig att göra, jag bara sa ju" slängt efter dig.
Otack är världens lön som man brukar säga!
Ett bättre förhållningssätt är att var och en tar ansvar för Sin del .... gör sin del av det som är deras ansvar att göra. Gör de inte det så var det väl inte så viktigt då! Hur upprörda de än var när de berättade. Kanske räckte det att de fick gnälla av sig helt enkelt. Det kanske egentligen var själva syftet med att berätta... att de skulle få gnälla av sig och att någon skulle tycka lite synd om dem iaf. 😉
Kommentarer
Skicka en kommentar