En bild på min mor, tagen för ca 3 år sedan....
För ett år sedan fick hon veta att hon troligen hade cancer, och så började utredningen. Som tillslut landade i att hon skulle opereras.
En sista röntgen gjordes kort innan den planerade operationen, och Då upptäckte man att cancern spridit sig. Så det blev ingen operation.
Vi var på en bedömning huruvida man kunde ge cytostatika i lindrande syfte, och för att bromsa förloppet lite, eller inte . Men onkologen gjorde bedömningen att det inte fanns något att vinna på att starta upp en sådan behandling.
Att det var bättre att mamma fick må så bra så länge, hon kunde istället, under den tiden hon hade kvar.
Cytostatika är ju en tuff och inte speciellt snäll behandling. Man kan må väldigt dåligt av den. Och eftersom utgången var som den var, så förväntades hon må rätt dåligt ändå, av själva sjukdomen, innan hon tillslut skulle dö av den.
Värst var väl hennes psykiska mående i det hela. Hennes rädsla för både cancern och mediciner öht.
Mitt i allt detta så fick hon Diabetes 1, som en följd av cancern. Också något att förhålla sig till, och oroa sig för.
Vad får man äta och vad får man inte äta blev liksom allt, det precis allt snurrade runt. Allt ställdes på ända liksom.
Mammas önskan var att få vara på Hospice den sista tiden. Så blev det inte. Hon var för frisk, att hon mådde psykiskt dåligt, och var döende, var inget de vägde in i vågskålen alls.
Mina systrar flyttade in hos henne för att hon inte skulle vara ensam med sin ångest. Tyvärr kom vi inte överens om någonting, så jag valde att hålla mig borta.
Eftersom mamma mådde väldigt dåligt av att vi inte kom överens. Och jag tyckte inte att hon skulle ha det som "lök på laxen" att förhålla sig till. Det räckte gott med att hon hade sin egna primära sjukdom, diabetes och förgänglighet att tampas med.
Dessutom hade vi inte den nära relationen att de fanns något att vinna på att "knô" sig in och tvinga sig på. Hon var ju inte ensam.
Och när jag följde med henne på de utredande undersökningarna så var det , mitt primära mål. Att hon inte skulle vara ensam, mitt i allt detta.
Ingen skall behöva fejsa detta helt ensam, Om det finns anhöriga att tillgå.
Slutet kom väldigt abrupt. Ena dagen (den 17:de) var hon uppe och tassade runt. Under natten hände något. Så på fm (den 18:de) fördes hon med ambulans till akuten på Östra sjukhuset. Läkaren ville egentligen, skicka hem henne. Men det fanns liksom inget förberett för att vårda en så sjuk människa, i Det tillståndet, hemma.
Hon blev liggandes på akuten på Östra under hela dagen, i väntan på att flyttas.
På kvällen flyttades hon över till Sahlgrenska, där hon dog under natten till fredag. (den19:de)
Skall jag summera detta för mig själv, så hade det varit bra om mamma fått bo på ett boende sin sista tid. Dels för att avlasta mina systrar, som har slitit med att förhålla sig till mammas konstiga föreställningar om mycket. Både psykiskt och fysiskt.
Men också för att jag hade kunnat hälsa på henne, utan att vi riskerat att ha ändlösa diskussioner, vem som är "dum i huvudet", vem som vet eller inte vet. På ett boende kunde man bett att de andra gick ut, om det bara blev dispyter av precis allt. Där hade det funnits personal som hade det yttersta ansvaret för mammas vård. Mamma hade inte behövt sitta mitt i skottlinjen så att säga.
När det inte var upp till någon av Oss att bestämma eller tycka till om, hur saker skulle skötas eller inte skötas.
Dessutom hade hon inte behövt forslas runt den sista dagen i sitt liv, utan kunnat ligga kvar i lugn och ro.
Nu blev det inte så. Och helt ärligt så tycker jag att vården suger rejält. Det låter fint att man får vara hemma den sista tiden.
Men när det inte finns valmöjligheter, för den som verkligen Vill få vård på Hospice eller ett boende. Så är det ju mer ett sätt att spara pengar.
Det handlar inte om individens bästa, utan om att man vill spara in så mycket som möjligt. Trots att man stolt tutar ut att detta är en fantastisk valmöjlighet.
Nej det är det inte, när det inte Finns platser, för dem som vill ha en plats. Då är det ett tvång att rätta in sig i ledet.
I snitt tar det 6 månader att få en plats öht. Men när kriterierna, för att man ens skall sättas upp på väntelista. Är att man inte skall fixa att torka sig själv på toa ens..... händer inte det förrän i det absoluts slutskedet så hinns det ju inte med att få en plats.
Så är ju inte det någon tröst för någon som får veta att de har, 6 mån till möjligen ett år kvar att leva.
Jag säger inget om dem som verkligen Vill vara hemma. Men när det inte finns några platser så Är det inte en valmöjlighet, längre. Utan ett tvång.
Både för den som är sjuk och de anhöriga. Man kunde ju valt att lämna henne där ensam, och på så sätt skaka fram en plats.
Men så gör man ju inte! Och skall man verkligen, Behöva göra så för att den s.k valfriheten skall fungera. Om det nu är så att den som är sjuk och döende Vill ha en plats.
Kommentarer
Skicka en kommentar