Dagens tanke:
Behöver man älska folk för att man är släkt med dem?
Min mamma sa alltid att, Nej det behöver man inte.
Man behöver inte heller stå ut med att bli behandlad som den "inavlade kusinen från landet" (vilket jag på fullaste allvar blivit kallad, inte bara en känsla alltså)
Eller bli frekvent luggad verbalt.
De flesta av oss har ju vett att bete oss acceptabelt bland främlingar. Men så får man för sig att bara för att man är släkt, så går det bra att bete sig lite hur som.
Men jag tänker att DET behöver man inte alls acceptera. Det finns ingen födslorätt till att bete sig nedlåtande eller otrevligt.
När mamma var sjuk kände jag att för hennes skull ville jag inte utsätta henne för ännu ett orosmoment. Så jag höll mig undan, helt enkelt för att inte hon skulle må dåligt av att vi "systrar" inte kom överens om någonting.
Visst man kan svälja en del, men inte allt, och inte hur länge som helst. Jag har ju lärt mig med åren att hålla tand för tunga, som man säger. När jag var yngre var jag mer hetsig. Men det finns gränser!
Jag vet att när väl begravningen och bodelningen är över så kommer inte våra vägar att korsas mer. Vilket jag haft en känsla av väldigt länge.
Det är tragiskt, men kommer jag att sakna det? Nej, jag har min familj runt mig, och skall vi vara ärliga så har jag och en av systrarna inte haft någon närmare kontakt någon gång.
Vi har setts väldigt sporadiskt, och inte ens Då har vi delat några inre hemligheter och tankar med varandra, så vad finns det att sakna. Den andra systern har jag haft mer kontakt med, och träffar hennes barn ibland. Så där svider det väl lite mer.
Men det gör inte att jag känner att jag vill "tugga i mig" vad som helst bara för den sakens skull!
Och som sagt jag har familjen runt mig. Så jag är ju inte ensam på något sätt, om jag väljer att klippa banden helt..... Idag fick jag frågan om jag kunde lova att inte höra av mig mer, när allt är klart juridiskt.... och det kan jag verkligen! Att de behöver dela kvarlåtenskapen med mig rakt av lika för alla. Det är något DE får "tugga i sig". Trots att frågan kom upp om jag verkligen tycker, att jag har samma rätt till lika mycket.
Jag hade lust att high-five dem med en stol i ansiktet! Men jag kan behärska mig, tack o lov.
Folk är inte riktigt kloka ibland. Mig veterligen så är vi lika mycket döttrar till mamma. Dessutom så väljer jag att inte ta upp olika "gotter och gåvor" på rätt stora summor, som de fått medans mamma levde... som enligt juristen skall ses som förskott på arvet om det inte rör sig om normala födelsedagspresenter och julklappar. Och om inte alla, dödsbo delägarna, är överens om att, det inte skall tas med i bouppteckningen. Eller det finns något specifikt skrivet om det... vilket det inte gör. Men mamma ville ha det så, så då får det bli så.
Men Jag, jag tycker faktiskt, att jag har lika mycket rätt till det som finns kvar Nu! Både lagligt och moraliskt!
Kommentarer
Skicka en kommentar